"Ni är... Speciella"

Det är först nu, när jag kommit en bit in i boken, som jag börjar inse hur fint inbäddade alla de små ledtrådarna är i det ordinära relationsdrama som pågår i förgrunden. De behandlas som intressanta incidenter, men är egentligen inte en del av den faktiska handlingen. De får en att ana att den värld som boken skildrar inte är den samma som våra, men låter oss inte säkert få veta.

 Men ledtrådar till vad? Det känns som om jag behöver förklara mitt ordval lite. Jag syftar på de kommentarer och tillbakablickar angående vilka och vad de barnen som går på skolan egentligen är.

I den här biten av boken fastnade jag speciellt för en av dessa ledtrådar. I det sjätte kapitlet berättar vår huvudkaraktär lite om Hailshams förhållande till rökning. Hon förklarar att förmyndarna ofta förelästa för eleverna om hur dåligt det var att röka, och att litteratur där karaktärerna röker för mycket inte finns med i Hailshams bibliotek. Som läsare förvirras man något av detta, men eftersom eleverna är så hårt hållna i övrig så bryr man inte sina tankar med det mer förens miss Lucy erkänner att hon i sina unga år har rökt. Eleverna blir förvirrade och förskräckta, men miss Lucy förklarar sitt beteende med orden:

” Det är mycket , mycket värre för er att röka än vad det var för mig (…) Ni är.. Speciella. Därför är det mycket viktigare för var och en av er än vad det var för mig att hålla er friska inombords.” Som läsare vittrar jag alla de ledtrådar som legat i bakgrunden och som nu äntligen är på väg in i ljuset. Men så snart samtalet mellan eleverna och miss Lucy avslutas går känslan förlorad. Man vill gå tillbaka och läsa stycket om och om igen i hopp om att bli klokare, eller åtminstone att återskapa känslan av spänning. Men överraskningsmomentet är förlorat och man får istället jaga vidare längre fram i boken.

Never let me go

De tre första kapiteln.

När jag läste de två inledande kapitlen uppfattade jag dem som en smula långsamma. Författaren lyckades skapa en rad frågor för läsaren, men någon stark vilja och nyfikenheten till att finna svaret på dessa fanns inte riktigt där.

Bokens inledning beskriver handlingens slutgiltiga utgång, då boken är komponerad som en cirkel. Vi möter Kathi, huvudkaraktären, som med återblickar och en lugn, något känslokall och klar stämma berättar för oss hur hennes liv lett henne fram till den punkt då vi möter henne. Mystiken i början av boken är mer eller mindre dold för mig, och till en början tycker jag att den omges av en något uttråkad air.

 Det var först i tredje kapitlet jag började inse att bristen på känslor inte var något misstag, gjort av författaren, utan att det var en stor del av bokens karaktär. Samtidigt började de små avslöjandena, som gjordes i början av boken, komma i ett annat ljus. Det tredje kapitlet inleds med en diskussion mellan Kathi och hennes vän Tommy, där upprinnelsen till en rad, för läsaren, underliga händelser diskuteras. De två eleverna tar själva inte speciellt hårt på dessa incidenter, även om de är överens om att det är underligt, men läsaren lämnas med en krypande känsla av att allt inte står rätt till. Fenomenet donationer nämns igen, men den här gången tar man som läsare verkligen det till sig och börjar fundera. Vad är det egentligen som de donerar? Men det verkligt intressanta i kapitlet är Ruths påstående om att Madame skulle vara rädd för dem. De andra barnen, däribland Kathi, argumenterar emot henne, och för att komma till en slutsats i diskussionen bestämmer de sig för att göra ett litet experiment.

Här visar boken ett första tecken på vad som senare kommer att vara avgörande för min fortsatta läsning och fångandet av mitt intresse. Vid ett flertal tillfällen anar läsaren handlingens utveckling, för att snabbt skjuta undan den som ”för enkel” eller ”för uppenbar”. Men då förutsägelsen, i all sin enkelhet, sedan uppfylls så lamslås läsaren av dess uppriktighet, och den där kalla och lugna känslan sveper över dig och väcker ett intresse.  

Testing Testing

Is this working? Noooo?