Morningdaleskandalen, en förödande incident som vände den förut så positiva opinionen mot Hailsham, Glenmorgan House och Saunders trust, de få ”uppfödnings centra” som var för en mer human behandling av klonerna. För kloner är precis vad de är, de barn och unga vuxna, som fram tills det tjugoförsta kapitlet, kallats för elever. Sen blev de bara kloner. Varelser vars enda uppgift här i livet är att förse den icke-klonade världen med ett aldrig sinande organförråd. Tankarna vandrar oundvikligen till labbråttor och djurförsök.
Men vad var det som egentligen hände? Vad var det för skandal som drev de få humana skolorna graven? Jo, Morningdale var en forskare som lyckades hitta ett sätt att förse foster med specialgener som skulle göra barnen till elitmänniskor. Det skulle bli möjligt att framhäva kreativitet, talang för sport och liknande egenskaper. Det skulle helt enkelt bli möjligt att skapa bättre människor. Dessa människor skulle ha blivit den raka motsatsen till klonerna. De skulle ha skapat en överklass som rent faktabaserat faktiskt var bättre än de övriga i samhället. Enligt miss Emily så skrämde denna tanke allmänheten till den grad att allmänheten inte bara vänder sig emot Moringdales experiment, utan även emot en bättre behandling av klonerna. ”Men miss Emily, vad hade det över huvud taget med oss att göra? Varför var man tvungen att stänga Hailsham på grund av något sådan?” frågar Kathi i det tjugoandra kapitlet, vilket även är kapitlet där allt klaras upp. Men inte riktigt allt. Författaren tycks själv inte riktigt ha ett klart svar på den här frågan, så miss Emilys svar blir diffust och trevande.
För mig var detta något av det svåraste med boken. Att nyfiket läsa bara för att komma fram till summan, till förklaringen, och inse att det inte finns någon. Det retar mig att jag kommer så otroligt nära svaret, (så nära att Kathi till och med ställer samma fråga som ekar i mitt huvud) utan att egentligen få något besvarat. Jag har självfallet egna spekulationer om att människorna tar avstånd från klonerna då de inser att de, i jämförelse med dem, är den där eliten.
Av samma anledning som vi i västvärlden byter kanal när de på TV:n berättar för oss att vi dumpat flera ton kvicksilver på de fattiga gatubarnen i Bombay, så väljer de vanliga människorna i boken att blunda för källan till deras extra-organ. För man är hellre en ovetande människa än en dålig människa.
Men detta är bara mina spekulationer. Jag hade velat ha svaret svart på vitt. Dock är det kanske inte riktigt på sin plats att reta upp sig över denna detalj. Det skulle ju faktiskt kunna vara menat av författaren att lämna lite åt läsarens egna funderingar, och jag trots allt en hel del andra svar levererade.
Det faktum att mer eller mindre allt förklaras inom loppet av ett kapitel tycker jag var lite plumpt och ansträngt, men detta till trots anser jag att slutet var det absolut bästa på hela boken. Jag greps av den totala brist på nåd som rådde för klonerna, och ännu mer av det faktum att de helt enkelt accepterar det, för att det helt enkelt inte finns något annat att göra. Slutet skildrar vad vi skulle definiera som total olycka, men som för våra huvudkaraktärer bara är en bit av den väg som redan är utstakad för dem. Det ger perspektiv.
(Jag ber om ursäkt för att inläggen kom i o-ordning. Hoppas ni förstår ändå ^^ )
