Brev till läsare

Kära du,

Jag skriver till dig med anledning av mitt rådande hälsotillstånd. Sedan min första donation har jag inte återhämtat mig som förväntat, och jag känner hur min kropp sviker mig allt mer för varje ny dag som jag lägger bakom mig. Detta till trots fick jag nyligen besked om att tidpunkten för min andra donation närmar sig. Jag är inte naiv, jag har själv varit vårdare och jag vad detta betyder. De förstår att jag inte kommer bli en av de donatorer som klarar av att ge en tre, fyra organ och istället för att dra ut på det, och riskera att någon del av min insida skadas, så låter de mig fullborda. Kalla mig paranoid, men detta är i vilket fall min övertygelse.

                      Självfallet är jag rädd, men jag finner ändå en slags tröst i att veta att min tid här har bidragit till något. Under den korta period som jag tillbringade som vårdare rörde jag mig ett fåtal gånger bland vanliga. Bland dem som lever i vad vi brukade kalla för utsidan. Jag ler vid tanken på vårt löjliga ordval, för nu inser jag att det snarare är vi som lever på utsidan. Vi ingår inte i den riktiga världen, utan är snarare dess utvändiga motor. Den organmaskin som är en av förutsättningarna för deras existens. Det är där jag finner min tröst, i att veta att mitt korta liv har haft en mening. Det är nämligen först nu, sedan jag själv blev donator, som jag insett att människorna på ”utsidan” inte har en självklar mening med livet, eller åtminstone ingen som jag lagt märke till. Jag har vid ett flertal tillfällen sett sändningar på televisionen där de pratar om vad som är meningen med deras liv, men de tycks själva aldrig komma fram till något svar.

                      Vi har alltid känt till meningen med våra liv, och för mig har det alltid varit en slags trygghet att veta. Det är med den tryggheten i bakhuvudet som jag nu samlat mig för att skriva detta brev till dig och tacka för allt. Tack för att du har lyssnat på min historia, och tack för att du har försökt förstå, trots att vi är så olika. Och tack för att du har haft överseende med min envishet och mitt temperament. Det är med vemod som jag säger farväl.

Med högburet huvud

Ruth